Jen & Binky

Ni vet såna där dagar? Jag har en sån.
En höst eller en vinter som med sina kalla vindar håller sig fast och för evigt blåser vidare med kraft stor nog att kyla ned och välta omkull. Mörker som lägger sin tunga slöja över en stad som brukade vara ljus och livlig. Ett tätt snöfall som får mig att drömma om lätta sommarregn och dagg på mornarna.
Tankar om mörker, rädsla och skuld. Surrar, viner och slår, lika orädda och kraftfulla som jag ibland skulle vilja vara och emellanåt kan bli. Jag kan visa upp en bild av styrka och självständighet samtidigt som jag lyssnar åt ett annat håll och är så liten. Ett sken som väljer och belyser, som gömmer, mörkar och skyddar. Ljus, skuggor och mörker. Upplyst scen och bakom tunga draperier.

Vi lever alla på vår egen arena av utvalda tankar och känslor. Rädslan vi har för att visa upp vårt allra innersta tvingar oss att spela en teater som alltför sällan ger applåder men ofta bevittnas av så många kritiker. En felaktig replik kan krossa och förstöra, ödelägga en karriär som hade kunnat bli en underbar historia. Teatersmink kan sitta alldeles för hårt över våra ansikten och inte släppa fram vårt verkliga jag, eller sitta för löst och rinna bort av en liten regnskur.

På min arena och i mitt scenljus visar jag oftast upp känslor som till exempel glädje, nyfikenhet och iver. Saker som ilska och frustration får nöja sig med en mindre, mörkare scen för de närmaste, medan sorgen och rädslan finns instängda ännu längre in bakom draperierna i en liten låda som jag sällan vågar öppna och då inte ofta inför någon annan än mig själv. Men min privata låda har i alla fall blivit mindre med tiden, i takt med att arenan har breddats. Jag antar att det är något bra egentligen.

Massor med människor har nämligen sagt till mig att jag måste prata om de där sakerna som jag förvarar inlåsta längst in, att det kommer rinna över eller explodera till slut annars. Och visst, de kanske har en poäng. Men jag är en envis människa, då och då närapå envis bortom logikens gränser.
Självklart lyssnar jag på människor som försöker hjälpa mig därför att de bryr sig, men jag gillar inte de tillfällen då de försöker tvinga ur mig mina innersta känslor när jag inte känner för det, när de lägger ord jag aldrig yttrat i min mun, eller när de försöker analysera mitt innersta väsen utifrån sina mallar. Jag antar att jag oftast föredrar att vara privat och unik, som alla andra vill jag vara mig själv och inte en blek kopia av någon annan.
End of story.

//J

Oj vad allvarligt, deprimerande, personligt det kan bli ibland när man släpper på censuren ett tag och bara skriver.

- Jen