Lite av mitt mörker. Men mörker är lite skönt också.
Nästan helt tyst. Ett utrymme för mörker och små ljud. Dina andetag, tysta, jämna, lugna. En fågel utanför fönstret, en bil som glider förbi, strömmens avlägsna brus.
Här krymper världen till min egen lilla bubbla, en plats som blivit min fristad och en tröst. Dina armar skyddar mig från omvärldens mörker, den sorts mörker som kan vara hårt och obehagligt, du hjälper mig att för en liten stund glömma det som finns där ute.
Du somnar nästan alltid före mig. Den där stunden innan också jag ger efter för tröttheten blir till den lugnaste tiden på mitt dygn. Min tid med bara mitt eget huvud. Jag ligger länge och tittar ut i mörkret, känner dina andetag bredvid mig, tänker, tänker, tänker. På igår, idag och imorgon, tiden som passerat, som är och som ska komma. På min värld. Din värld. Andras världar. Tankar som far förbi och ersätts av nya.
Frågor jag ställer ut i natten. Frågar mig själv, då jag inte vet någon där ute som har de rätta svaren. Kanske är det jag själv som har dem, så jag fortsätter leta. Ett sökande inom mig själv, kanske i min historia eller mina tankar. De små undringarna varierar, men de stora brukar vara desamma. Några har jag redan hittat något svar till, men jag fortsätter ställa frågorna ändå. Vad? Hur? Vem? Och alltid, alltid, den största av dem, varför? Varför hon? Varför vi? Varför nu?
Tänker och funderar, men kommer aldrig särskilt mycket längre än föregående natt. Så till slut ger jag upp lite grann. Försöker koncentrera mig på nuet istället.
Jag tvingar mig själv att sluta tänka på min världs faror och ledsamheter, lyssnar istället på dina andetag, stänger ut sorgen igen, och kan somna lycklig hos dig ännu en natt.
//J
Kommentarer
Postat av: Malin
Gud vad fint du skriver syrran! Jag blir tårögd
Postat av: Jenny
Tack finis :) För det mesta är det bara strunt, men någon gång då och då blir det något annat. Jobbiga att skriva ibland, men kanske bra också. Kram <3
Trackback
