Jen & Binky

Att festa på söndagar brukar inte höra till vanligheterna här, inte ens för KSMarna. Men, alla regler har ju sina undantag, så igår släppte jag loss ordentligt! :D Okej, inte bara jag förstås, vi var rätt så många. Kul var det!
Anledningen till att vi inte var hemma och pluggade igår var att det var FUL-skifte här i stan. Tydligen hade det blivit någon dubbelbokning på Trappan och igår var då enda dagen på länge som var ledig, så det fick helt enkelt bli fest på en söndag. Och för er som undrar nu, FUL står för Fadderier Utanför Linköping. Det har alltså att göra med Hovet nu igen, eftersom jag är ny medlem där, aka ny KSM-fadderist. Eller, nu är vi väl officiellt inte "nya Hovet" längre utan bara "Hovet", eftersom detta var skiftet...Nice! Hovpoeten gillar!
Ok, i alla fall, andra fadderister som var med var Legionen, Familjen, Mipho, Flummeriet, Skansen, Halvkasst, Organisationen... etc. Vi var många.
Hursomhelst, dagen var bra. Vi började festandet redan klockan elva med olika lekar och tävlingar, och självklart även gyckel. Vid sex började sittningen på Trappan, som bestod av middag och underhållning. Många fina gyckel, och självklart var Hovets bäst! Vi hade gjort en film, mediastudenter som vi är, och den kommer eventuellt dyka upp på Youtube senare. Håll utkik... Kvällen avslutades med ett eftersläpp som spenderades med kompisar ur KSM-ettan såväl som tvåan, kungligheter från Hovet och civila kompisar. Mycket trevlig feststämning! Samt en del alkohol och allmänt knasigt beteende ibland. :D Fler såna här dagar tack!

Men, allting har väl en baksida. Imorse när jag vaknade var jag otroligt trött och något bakis, det erkänns. Vilket inte är jättebra när man ska tidigt (typ) till skolan och skriva uppsats.
Jag är rätt så trött på den där uppsatsen vid det här laget. Deadline är imorgon, så idag var sista chansen att skriva klart den. Därför har vi suttit och skrivit och finslipat på den i cirka tio timmar idag, give or take. Speciellt den sista timmen, som bestod av korrekturläsning, språknazism och allmän seghet, var underbar... Fast å andra sidan, runt fyra-fem någon gång, när alla i gruppen var rätt trötta, så bestod arbetet mest av flum och hysteriska skratt åt allting, sånt är alltid roligt!
Nämen, visst, sekter är ett spännande ämne, men just nu är jag inte lite trött på allt som har med Livets Ord, Scientologi, thetaner och Ulf Ekman att göra. Så skönt att bli klar med den!

Och jag som hade tänkt gå till gymmet idag... Aja, jag fick nöja mig med att gå i trapporna istället, funkar ju också. Plus att jag fick en massa motion på dansgolvet igår (och brände hur mycket energi som helst, ingen aning om var den kom ifrån så plötsligt. Eller, det kanske var alkoholen förresten...?).

Nu har jag dock inte så mycket energi kvar, så tänkte bara avsluta med en liten lista:

- Dagens fniss: FUL (Fadderier Utanför Linköping, som sagt) kunde ju lika gärna ha hetat FIN (alltså Fadderier I Norrköping). Jag gissar att det var någon i Linköping som valde namnet för att jäklas lite. Älskar sån humor!
- Dagens tatuering: Stämpeln jag fick i dörren på Trappan (visserligen igår då) bestod inte av någon fin liten symbol nej. Istället har jag nu ordet "KOPIA" i fina klarblå bokstäver på min handled. Haha, alla är vi likadana! Där rök den unikheten. (Eh, unikismen? No. Unikiteten? Definitely not. :p Whatever. Ni vet vad jag menar.)

Okej, det blev en väldigt kort lista. Ni får nöja er med den.
Nu slutar jag skriva.
Peace!

- Jen

Usch vad irriterande! Min hjärna verkar vara inställd på någon otroligt långsam hastighet just nu.

Seghet 1: Ni vet när man tänker något och sen glömmer det och inte kan komma på det igen? Lite störande, men man brukar komma på det, vad det nu är, efter ett tag. Nix, inte denna gången. Det var någonting jag tänkte igår morse, något som jag skulle göra, och sen bara försvann det. Detta var alltså mer än ett dygn sen, och jag går fortfarande och funderar på det. Frustrerande! Suck.
Seghet 2: Jag har haft en låt på repeat i skallen i ungefär fyra dagar. Underbart. Det är inte direkt världens bästa låt heller, Love Story med Taylor Swift. Av alla låtar. Visst, en söt kärlekstext med lyckligt slut, men nu just nu spyr jag bara på den. Det kunde väl i alla fall ha varit något riktigt bra tycker man, om det nu måste var någonting.
Seghet 3: Större delen av eftermiddagen ägnade jag åt att försöka läsa texter för analys till min litteraturuppgift. Vilket misslyckande. Ingenting fastnar! Orden försvinner ur mitt minne fort som f-n. Det gör analysen ganska omöjlig. Plus att motivationen hamnar i botten.

Allt till de j-vla orden om Romeo and Juliet. Nu ska jag fortsätta svära för mig själv. Allt för att överrösta Taylor.
Over and out.

- Jen

Okej, för er som känner mig: ni kan börja himla med ögonen och skaka på huvudet redan nu. (Jag kan tydligt se er framför mig, Camilla, Catharina, syrran, pappa... The list goes on, men reaktionen brukar vara densamma.)
Ni som inte känner mig så bra: följande är rätt typiskt mig, men i övrigt är jag faktiskt vad som brukar kallas en normal person. I alla fall rätt ofta. Typ.

Vad jag har gjort den här gången då:
Jag var törstig, bestämde mig för att dricka vatten. Något roligt fick mig att skratta. Samtidigt. Resultat: inte bra.
Cirka en halvliter vatten (ja nästan...) som skulle neråt åkte på grund av mitt dåligt timade skratt istället uppåt. Det är inte trevligt att få upp massa vätska i näsan.
Men det äckliga slutar inte här, vattnet måste ju sedan ta vägen någonstans. Gravitationen ni vet. Så när det har skjutits upp så långt det går rinner det förstås ned igen. Denna gången på utsidan. Ytterst otrevligt faktiskt.
Aja, vatten i näsan är i alla fall något bättre än mjölk eller morot, som är några andra exempel från mitt förflutna.

Så till dagens lärdom:
1. Jag måste sluta med att försöka svälja och skratta samtidigt. Det blir aldrig bra.
2. Min omgivning måste sluta locka mig till skratt precis när jag ska svälja något. Tack.

Hoppas nästa inlägg blir mer rumsrent.
-- Binky

Ny vecka, nya tag! Eller ny och ny, det är ju faktiskt redan torsdag, så den är väl egentligen snart slut... Men jag har ju inte skrivit något än den här veckan, så i min bloggvärld är det en ny vecka nu!
Moving on. Skolan och livet i Norrköping rullar på, med uppsatsskrivande, möten och träningar hit och dit. Bland annat. Inte mycket nytt på den fronten egentligen.
Jag var på dansen på Friskis tidigare ikväll, roligt som vanligt. :) Men nu är jag sjukt sugen på godis, eller chips, eller glass... Varför blir jag alltid sugen på något onyttigt när jag har tränat? Ett av vardagens stora mysterier.

Nä det här går segt, jag har visst inte något spännande att säga idag. Så jag ska bespara er lidandet av att läsa en massa strunt. Jag får ta upp tråden igen någon annan gång. Tänkte bara avsluta med en härlig låt:

Gunpowder & Lead med Miranda Lambert.

Härlig röst. Check it out.

TTFN!

- Jen

Snön ligger tjock över ditt namn

Slask färgar dagen grå och skuggorna förstoras.

Mellan oss den kalla jorden med sitt svarta mörker och en isande väta.

Du är alltid nära men så långt bort som en älskad kan försvinna

Jag kan inte längre se dig som förut.

Världar och rymdar delar oss med sina blixtrande knivar,

och blodet rinner fortfarande ur mitt sår.

Vem sa att livet är fint och lätt att leva?

Jag kan inte känna det idag,

när ishavets eviga vindar drar hårt genom mitt bröst.

En tornado av splitter som krossar och förstör.

Ett liv åt vargen som ylade i skymningen.


//J

Ni vet såna där dagar? Jag har en sån.
En höst eller en vinter som med sina kalla vindar håller sig fast och för evigt blåser vidare med kraft stor nog att kyla ned och välta omkull. Mörker som lägger sin tunga slöja över en stad som brukade vara ljus och livlig. Ett tätt snöfall som får mig att drömma om lätta sommarregn och dagg på mornarna.
Tankar om mörker, rädsla och skuld. Surrar, viner och slår, lika orädda och kraftfulla som jag ibland skulle vilja vara och emellanåt kan bli. Jag kan visa upp en bild av styrka och självständighet samtidigt som jag lyssnar åt ett annat håll och är så liten. Ett sken som väljer och belyser, som gömmer, mörkar och skyddar. Ljus, skuggor och mörker. Upplyst scen och bakom tunga draperier.

Vi lever alla på vår egen arena av utvalda tankar och känslor. Rädslan vi har för att visa upp vårt allra innersta tvingar oss att spela en teater som alltför sällan ger applåder men ofta bevittnas av så många kritiker. En felaktig replik kan krossa och förstöra, ödelägga en karriär som hade kunnat bli en underbar historia. Teatersmink kan sitta alldeles för hårt över våra ansikten och inte släppa fram vårt verkliga jag, eller sitta för löst och rinna bort av en liten regnskur.

På min arena och i mitt scenljus visar jag oftast upp känslor som till exempel glädje, nyfikenhet och iver. Saker som ilska och frustration får nöja sig med en mindre, mörkare scen för de närmaste, medan sorgen och rädslan finns instängda ännu längre in bakom draperierna i en liten låda som jag sällan vågar öppna och då inte ofta inför någon annan än mig själv. Men min privata låda har i alla fall blivit mindre med tiden, i takt med att arenan har breddats. Jag antar att det är något bra egentligen.

Massor med människor har nämligen sagt till mig att jag måste prata om de där sakerna som jag förvarar inlåsta längst in, att det kommer rinna över eller explodera till slut annars. Och visst, de kanske har en poäng. Men jag är en envis människa, då och då närapå envis bortom logikens gränser.
Självklart lyssnar jag på människor som försöker hjälpa mig därför att de bryr sig, men jag gillar inte de tillfällen då de försöker tvinga ur mig mina innersta känslor när jag inte känner för det, när de lägger ord jag aldrig yttrat i min mun, eller när de försöker analysera mitt innersta väsen utifrån sina mallar. Jag antar att jag oftast föredrar att vara privat och unik, som alla andra vill jag vara mig själv och inte en blek kopia av någon annan.
End of story.

//J

Oj vad allvarligt, deprimerande, personligt det kan bli ibland när man släpper på censuren ett tag och bara skriver.

- Jen