Varken det ena eller det andra.
Jag hatar att vara osäker.
Betyder det att jag är ett kontrollfreak? Det vill jag ju inte heller vara.
- Jen
Tror det värsta är över nu.
Så jäkla skönt, en tuff period i skolan är över. Hemtentan och allt annat inskickat.
Idag slappar jag bara. Me like :D
Hugsies.
- Jen
Där ser man. Eller inte.
Toaspray i ögat svider. En liten aning sådär.
-- Binky
Back in town. Iaf rent fysiskt.
Nu är man hem-hemma i Stockholm då. Men jag tror jag har blivit lite miljöskadad av studentlivet i Norrköping, jag såg nyss en buss som jag tyckte det stod Kretsn på. (Typ, vafan, har dom skaffat en buss nu?!) Men det stod bara Kerstin...
Kan iofs kanske bero på att jag saknar min pojkvän lite grann. Kanskeee...
För övrigt är vädret här ganska så skumt. Det snöar, tror jag, men det är ju inte direkt vinterkallt. Varm snö? Va nåt nytt...
-- Binky
If I were a boy...
Tror jag är lite kär i Bonnie Tyler. Omöjligt att plugga till hennes låtar ju. Sitter bara och lyssnar på den underbara rösten och de fina texterna, och kan inte koncentrera mig på läsandet alls.
- Total eclipse of the heart
- It's a heartache
Ja det är 80-tal, men whatever, me like.
- Jen
This is me.
Idag kände jag mig glad. Vet inte direkt varför, kunde inte riktigt sätta fingret på det. Kändes bara så. Men det är väl inget att bråka om tycker jag, är man glad så ska man vara glad för det! :D Och då blir man ju dubbelt glad... :p
Nu har det glada tyvärr försvunnit lite grann, jag är rätt så trött, förvirrad, uppgiven... För att inte tala om panikslagen. Skolarbetet som spökar i huvudet igen. Ångest, stress, hysteri, skräck... Och dessutom tror jag att jag är hungrig.
Och där tog det stopp. Skrivandet går trögt idag, oavsett om det gäller plugg eller bloggande. Får prova igen senare.
Hugsies.
- Jen
Lite av mitt mörker. Men mörker är lite skönt också.
Nästan helt tyst. Ett utrymme för mörker och små ljud. Dina andetag, tysta, jämna, lugna. En fågel utanför fönstret, en bil som glider förbi, strömmens avlägsna brus.
Här krymper världen till min egen lilla bubbla, en plats som blivit min fristad och en tröst. Dina armar skyddar mig från omvärldens mörker, den sorts mörker som kan vara hårt och obehagligt, du hjälper mig att för en liten stund glömma det som finns där ute.
Du somnar nästan alltid före mig. Den där stunden innan också jag ger efter för tröttheten blir till den lugnaste tiden på mitt dygn. Min tid med bara mitt eget huvud. Jag ligger länge och tittar ut i mörkret, känner dina andetag bredvid mig, tänker, tänker, tänker. På igår, idag och imorgon, tiden som passerat, som är och som ska komma. På min värld. Din värld. Andras världar. Tankar som far förbi och ersätts av nya.
Frågor jag ställer ut i natten. Frågar mig själv, då jag inte vet någon där ute som har de rätta svaren. Kanske är det jag själv som har dem, så jag fortsätter leta. Ett sökande inom mig själv, kanske i min historia eller mina tankar. De små undringarna varierar, men de stora brukar vara desamma. Några har jag redan hittat något svar till, men jag fortsätter ställa frågorna ändå. Vad? Hur? Vem? Och alltid, alltid, den största av dem, varför? Varför hon? Varför vi? Varför nu?
Tänker och funderar, men kommer aldrig särskilt mycket längre än föregående natt. Så till slut ger jag upp lite grann. Försöker koncentrera mig på nuet istället.
Jag tvingar mig själv att sluta tänka på min världs faror och ledsamheter, lyssnar istället på dina andetag, stänger ut sorgen igen, och kan somna lycklig hos dig ännu en natt.
//J
